Vårlängtan.

I våra breddgrader slår den ut som en frostblomma redan vid julen, lever i ständig förnyelse under vintermånaderna, smälter bort av rumsvärmen, förnyas i andra former under natten för att åter raderas bort i smältvatten nästa dag.

Att vänta på våren är ungefär på samma sätt. Det är som att leka kurragömma med tiden själv. Ena dagen är man säker på att solen äntligen har vunnit sitt spel. Snödrivorna ligger nedlusade av barr och skräp och ger föreställning om skabbiga drakar, som lurigt ringlar sig i blåbärsriset kring trädstammarna. Nu är det färdigt, nu kommer våren. Det kluckar och pinglar som silverbjällror i de dolda rännilarna. De första myggorna dansar i solskenet över drivorna.

Dagen efter är det nordligt. Vattengnolet har tystnat och den stora konstnären har planterat buketter av frostrosor på nattisen. Så kan man få träna sitt tålamod en vecka eller två och ännu mera. Den fördömda nordvinden! Kommer aldrig våren?

Ur Mitt Paradis