Det mänskligt väldiga

Att komma fort fram anses som tidens största dygd. 
Jan Olof brukar säga, att det är bättre gå sakta och komma
i tid, än att rusa häftigt och komma för sent. Själv går han 
alltid sakta och tar tid på sig. Därigenom ser han mycket och 
lär alltid något nytt av färden. Man kan göra en stor utfärd
på ett kort stycke väg, om man tar det lugnt och har ögonen
med sig. Och Jan Olof har ögonen med sig. Men han är tröst-
löst efter sin tid, en underlig replik från det förgångna.

Teknikens utveckling når i våra dagar sådana proportioner
och behärskar människan med en makt så suverän, att man kan 
tala om människans slaveri och livegenskap under maskinerna.
Tidens puls slår med hektisk hastighet. Men det är inte den
sorts feber, som en sund fysik skapar för att värja kroppen mot
en härjande sjukdom. Det är en kylig, känslolös och själlös
maskintakt, som drar in allt i sin suggestiva hastighetstävlan.
Den människa som söker ensamheten för att genom stillhet
vinna hugsvalan och harmoni för sin själ, är snart betraktad
som den mänskliga samlevnadens självspillning. Den förlorar
kontakten med produktionen och känner sig snart som ett stoff
på sidan om den vettlöst virvlande nebulosan. Ty en nebulosa
är världen just nu. Den saknar fast konsistens och dess form
bestämmes av eruptionernas mångfald. Makten är ett mekaniskt
monstrum, tankarna produkter från stålhjärnor och det officiella
känslovärdet har sin bästa hemortsrätt i stenhjärtan. Människoödet
har lämnats i händerna på en robot, som satt sig i rörelse utan att
någon mänsklig makt kan stoppa det sinnrika maskineriet. 

Den Stora Kärleken, avsnittet Det mänskligt väldiga