Stig Wengelins högtidstal Paradisafton 2013
Albert Viksten och Paradiset
Det är inte alls märkligt att Albert Viksten kom att kalla Törnet för mitt paradis. Det går bra att översätta paradis med ”ljuvlig uppehållsort”. Det var så han uppfattade vistelsen på Ängratörn – den var lycksalig.
När Albert på sin femtioårsdag, 1939, hyllades av sina vänner, fick han en gåva som blev honom kärare än någon annan. Checken han fick, tillsammans med hyllningsdikter och mycket annat, var på ett så stort belopp att han kunde köpa torpet vid Ängratörn, ”mitt drömda skogsparadis”, skriver Albert. Gåvan blev en klenod, en riktig pärla och en ovärderlig tillgång för både kropp och själ. Nu hade han en plats där han fick leva nära naturen och ta emot och umgås med vänner. Nu fick han rika tillfällen till fiske och jakt. Skrivarstugan, som han lovprisar, blev en lugn och inspirerande arbetsplats. Här skrev Albert mer än hälften av sin produktion. Han betonade många gånger vad den vackra platsen gav honom av liv i skönhet, ro och meditation.
Från tidiga ungdomsår beskriver han naturen med ett särskilt fascinerat bildspråk som talar till alla våra sinnen. Han levde så ett med naturen och skapelsen att han kände sig som en del av den. Naturen eller naturmakten var den religion han bekände sig till. Ibland får vi måhända en tanke att Albert levde närmare Skaparen än bekännande kristna. Han prisade skaparen. Han var gudfruktig, men kunde inte tro på de kristnas Gud. Vid några tillfällen talar han om vidskepelse och ”kyrkans ensidiga trosförkunnelse”. Han var ”en gudfruktig hedning”, ett epitet han gav sig själv.
Det var en stor dag när Albert kunde lämna Kronbacka, hemmet i Färila. Där hade han en liten skrivplats på vinden i gammelbyggningen. Utrymmet kallades Kajutan. Dit upp ledde en smal trappa och utrymmet var omålat och väggarna var klädda med ohyvlade bräder och påminde om en skogsarbetarkoja, enligt den beskrivning sonen Sven ger. Skrivplatsen kallades även skrymslet. Men där trivdes Albert. Han hade aldrig några krav på lyx och flärd.
I sitt Paradis fick Albert otaliga möjligheter av dagar i skönhet och prakt, i frid och ro, eftertanke och stilla begrundan. I Paradiset gjorde han vandringar på de trampade stigarna.
Med sin förmåga att se och uppleva blev det rika möten med blomprakt och fåglarnas lovsång till livet. Härliga morgongryningar och aftonskymningar med molnens olika formationer på himlen kunde han njuta av. Hans beskrivningar av fåglarnas och djurens beteenden är fascinerande läsning. Vi förstår att dessa iakttagelser, engagemang och empati berikade Albert. Det är säkert så att detta gav honom mycket glöd i striden mot skogsskövling, rovdrift på naturtillgångar och den blinda tron på teknikens framfart. Men den åsiktsstriden ser vi inte mycket av i boken Mitt paradis.
Skogen på Törnet hade en särskild plats i Alberts naturskildringar. På tunet står ståtliga granar och tallar. Dessa får beskrivningar som gör att de förmänskligas och blir individer med eget liv. Tallen, uppfattar han som maskulinum, ”som sätter pålrötterna långt ner i jordens djup, reser sig välväxt uppåt, sträcker sina maskulina armar med knotigt trots mot rymden”.
Jag tycker mig se Albert framför mig. Granen uppfattas som femininum. ”En välväxt gran verkar nästan fåfäng, – blygt visar granen endast en del av sina ben – svällande kjolar sträcka sig ända till marken”. (Alberts beskrivningar är hämtade ur boken Bäverbäcken 1923)
Vi förstår att träden hade en särskild betydelse för honom. Träden var inte bara träd, de var också individer.
Hans intresse för och beskrivning av djurens och fåglarnas liv och beteende förtjänar ett beaktande. Då kommer hans språk verkligen till sin rätt. Svalorna var riktigt goda vänner till Albert. ”De sprider omkring sig både trevnad och härlig glädje” skriver Albert. Svalan stod honom närmast. Den söker sig till människan. Den är dock ingen sångare. Men man kan nästan tro att svalan har ett språk. ”Den kan skämta, träta och nojsa”. Och den kan tolka kärleken i oöversättliga ramsor. För det mänskliga örat är dess varningsskri mot kattor, hökar och skator fullt begripliga nödrop”. (Det eviga dramat sid. 40)
I boken Mitt paradis skriver Albert om ett svalpar som inte fick några ungar. De började intressera sig för grannens ungar och matade dem med stor iver. Här får vi bevis för att fåglar kan samarbete.
Albert samarbetade ofta med både djur och fåglar. Han t o m murade bon åt svalorna när han såg att inkräktare tog ägg och ungar och rev sönder deras bon. Svalorna uppskattade hjälpen men hackspetten var av helt annan uppfattning.
Albert behöll detta glädjerika djurintresse överallt där han vistades, i Norra Ishavet, Alaska, Canada, graningeskogarna eller vid Ängratörn. Han var en stor djurvän och kunde beskriva djuren med lysande sakkunskap. Vi kanske har överseende med hans överdrivet förmänskligande av både djur och växter. Hans bok ”Bäverbäcken 1926” var så fylld av värdefull information om djur och natur, att boken användes i folkskolan på 1930-talet.
Alberts gästfrihet var stor. Nitton fullskrivna dagböcker vittnar om otaliga besök i hans paradis. Det var många vänner från närområdet. Och många var också författarvännerna som kom och stannade några dagar. Ivar Lo Johansson var här många dagar och slutförde boken ”Geniet”. Under pauserna i skrivandet hände det att han fick dra potatisodret. Albert kokade gröt och olika fisksoppor som han bjöd sina gäster dela vid matbordet. Enligt uppgift kokade Albert goda soppor. Han tänkte ett tag ge ut en kokbok.
Fotografen och fågelimitatören Hilding Mickelsson med hustrun Adele var vänner som Albert uppskattade högt. Hildings fotografering är en stor tillgång i boken ”Mitt paradis”, för att nu nämna bara ett exempel på Alberts och Hildings mångåriga samarbete.
När Alberts syskon kom på besök blev det några dagar av intensiv och rik gemenskap. Det var lek och nojs, vi glömde ålder och vi lekte som stora barn. Vi berättade för varandra minnen från barnaåren. ”Vi odlade minnet”, skriver Albert. Syskonkärleken var stark och äkta.
Det är en god behållning vi får när vi läser ”Mitt paradis”. För Albert var platsen en ”ljuvlig uppehållsort” – ett paradis.
Stig Wengelin
Kersti Ståbi med pappa Björn underhåller kvällens besökare
Giuliana Bianco från Kanada, Alberts barnbarnsbarn på besök denna afton.