Axplock ur kapitlet Hösten

Över min skogsstig, mjukt bäddad med barr, ligger de första gula höstlöven. De påminner om guldslantar. Mynt som den slösande naturen nu återbetalar till jorden.
Högt uppe i rymden har fyra reaplan dragit upp vita streck direkt mot söder. Det ger en föreställning om en luftig dubbelspårig järnväg. Från norr kommer en rymdplog med tranor.
De följer precis de himmelska linjalstrecken. Med lite fantasiskulle man kunna föreställa sig att deras plog gick fram med osynliga hjul på räls av krummande gas. Och den ordnade flocken trumpetade högtidligt ut en nyhet som alla redan visste, inte minst de oroligt trippande ärlorna på gårdsplanen.

   — Hösten är kommen….     – hösten är kommen….

Fast detta är en dålig översättning av transpråket.
Ja, hösten känns redan i själva luften, ger sig tillkänna också i människornas förehavanden.
Sommarens ymnigt tillmätta håvor har redan inbärgats. Nu är det bara potatisen kvar i jorden, potatisen som är själva fundamentet i våra näringsbehov.
Luften är september, genomskinligt klar och syremättad. Ängratörn, vars ansikte speglar väderleken, spår en solig dag, en idealisk potatisupptagardag.

…………….

Asparna gulnar nästan fortare än annan lövskog. Sommarens sorglösa pladder i lövverket har förbytts i ett dämpat sus i moll som sakta försvagas allt eftersom löven singlar ned mot jorden.  Snart är ingen annan flyttfågel än rödhaken kvar. Han är så tyst och försynt, trohjärtat nyfiken och talar ett mycket lågmält snattrande språk.

Mesarnas skaror håller sig i storskogen. Än är skafferiet i skogens gömslen fullt av larver och puppor. Först när snön och kölden kommer erinrar de sig mitt vinterbord och samlas kring stugan. Mina blomsterrabatter som varit sommarens stolthet lade sig till vila första frostnatten. Sedan flammade lövskogen upp med en sagolik prakt. Det är inte något tecken till förgängelse, bara en praktfull avklädningsscen inför vilan som föregår ett nytt liv i vårsolen.

Men efter lövfallet blir gråheten förhärskande. Den skapar en underlig förstämning, då pupillerna söker färger till själens behag. Det grå diset som dagligen hänger över bergen är beklämmande. Jag ser från mitt fönster i skrivstugan att Ängratörns öga har förlorat sin glans, förlorat sin spegelkraft i ögats gråstarr.
Lommen ropar ödsligt, när han dyker upp från djupet med en siklöja i halsen.

…………….

Och ändå är det ingenting skrämmande under höstmånadernas grå mantel. Stugan blir varmare, intimare. Böckerna mera  levande och fantasin livligare. Det inspirerande lugnet och avkopplingen kommer med de långa kvällarna. Det är lättare att möta sig själv, och tankarna söker sig ett vidare svängrum och samlar på sina irrfärder koncentrationens gåva.