Och dansen går…

Dansen är lek och därmed gammal som livet självt. I bibeln talas om dans. Alla vilda folk dansar. Jag har sett gamla kossor dansa av glädje om våren, när de kommit ut i sol och grönska. Kalven försöker med danshopp redan under de första dygnen av sitt liv. Kattungen och valpen dansar efter sina egna svansar. Glädjen över livet.

En gång såg jag tranorna dansa. Det var en tidig vårmorgon på en myr i södra Dalarna. Själv låg jag och lurade med kameran vid en orrlek, när sju tranor i den tidiga gryningen singlade ned ur vårblånaden och slog till i en liten göl vid bäcken, där jag låg dold. En vackrare dans har jag aldrig skådat. Det var nästan som en kadrilj, och en gammal trana stod ute i vattnet och blåste trumpet, så att ekot rullade över ödemarken. De dansade i repriser. Ibland var det bara en som uppträdde, återigen var alla i rörelse. Det var rytmik och plastik i en betagande naturlig charm. De bugade och svängde om i eteriska balanskonster, vingarna svepte ljudlöst i gryningsljuset och kärlekslidelsen skälvde ända ut i de yttersta vingpennorna. Det var en skönhetssyn som man alltid kommer tillbaka till och som lyfter genom sin hemlighetsfulla, av vildmarksmystik bräddade tjusning. 

Den stora kärleken avsnittet ”Och dansen går”