Torpet är som en lustgård av vilda blommor.
På intet ställe är prästkragarna så rena och stora,
rödbläran så djupt röd, styvmorsviolen så över-
jordiskt ren i färgerna och smörblommorna så läckert
smörgula. Tre slags blommor hälsar mig från vägkanten
där jag går fram.

Då började våren. Den kom som ett språng ur de blå skyarna till vår bygd vid älven. Vinden gick över till syd, luften blev tung och mild, fylld av förväntan, mättad av dofter. Molnen sänkte sig regntunga likt en blå fågel över sitt rede. Men genom dunskyarna avtecknade sig bergen som en dröm i blått. Då bröt älven. Det var som ett dån av saluter till den stora vårfestens ära. Isen brakade, timmerstockarna smällde och slamrade. Det kokade och bubblade vid stränderna. Det jäste och frasade ute i sörjan. Väldiga isflak tornade upp sig efter stränderna, skogen bröts ned. Vattnet fräste och steg allt högre. Isen smulades till mos. Stockarna brötades ihop likt tändstickor, bände och vred och makade på. Det mullrade som åska, när timmervältorna rullade utför nipbranterna. Det sjöd i luften, susade och viskade.

Och på stränderna stod folk och tittade på undret. Gamla gråhårsmän, som sett skådespelet en mansålder, måste ut och skåda. Nej, det är lika nytt varje år. Samma stora upplevelse. De står där och erinrar sig andra vårar, länge sedan förflutna isbrytningar. De plirar med ögonen, blundar och vänder liksom pupillerna inåt i sig själva, där de tar fram det bästa minnet och synar det. Som när man tar fram sommarkläderna efter en lång vinter.

Ja, det är länge nu sen dess. Och tiden går så fort…

Men ungdomen har aptit i ögonen. Den ser med hela kroppen. Och längst inne sitter själen och spelar upp melodier. Det spritter i varje fiber, kokar i blodet. En vårbrytning i kroppen.Sinnenas höjder och dalar ligger i ett blått dis utan konturer. Känslorna dansar efter okända melodier.

Älven bryter!

Spelet under skyarna avsnittet Valborgsmässoafton

En skog med nyfallen snö. Grenarna hänger mot marken under sina vita bördor. Solen lyser genom gläntorna, frosten gnistrar. Allt är stilla, allt är jungfruligt och oberört. Ibland frasar det till, när en gren sviktar och befriar sig från bördan. Snöstoftet ryker i luften, lägger sig mot marken, under det att grenen befriad vajar av och an.

Jag och mina kamrater skogvaktarna, går vägen fram. Det knarrar under sulorna och spåret i snön avtecknar sig i små vindlingar efter oss. Vi har mest gått tysta med våra bördor. Denna väldiga vithet eggar inte till många ord. Tystnaden under de vita valven över våra huvuden är smittande, det vita lugnet skapar något av andakt. Någon gång har vi dämpat talat om skogsbeståndet och ägarna till de olika skiftena. Man skulle kunna avlösa de ordkarga replikerna i spåren efter oss. Våra fotsteg har blivit mera oregelbundna vid varje ord vi yttrat till varandra. Men spårens regelbundenhet talar mest om tystnaden under vår färd.

Vi är på väg till en liten skogssjö för att angla gäddor. Vi bär på isborr, isbillar, matsäck, angeldon och en hink med agn. För några dagar sedan gick vi precis samma väg och i samma ärende. Nu har det kommit nysnö i spåren. Marken är som ett stort vitt ark, där våra fotsteg nu inristar sin skrift. Ett spår korsar vägen. Det går hit och dit och bakom de små uppkastade snöklumparna hukar sig blå skuggor.

En tjäderskytt, säger en av skogsmännen. Och så går vi tysta igen. Anmärkningen förefaller så onödig. Vi visste det alla genast. Så går endast den, som spejar upp mot trädens kronor. Man ser dåligt med fötterna och trevar sig mellan tuvor och stenar, under det att blicken granskar träden.
En räv har kommit fram till vårt gamla, översnöade spår. Tveksamt har han satt sig intill det gamla spåret, vänt ett stycke in i skogen, gjort ett nytt försök att övervinna sin misstänksamhet men återigen vänt.

– Bra underligt, att han känt vittringen så många dagar efteråt, säger någon.
Och så går vi och tänker på det ett slag. Bra underligt. En räv kan gå en hel vecka kring ett utkastat bete utan att röra det, även om han är halvdöd av hunger. Han känner människorna bättre än vad människorna känner varandra.

Den Stora Kärleken avsnittet Snön berättar

Att komma fort fram anses som tidens största dygd. 
Jan Olof brukar säga, att det är bättre gå sakta och komma
i tid, än att rusa häftigt och komma för sent. Själv går han 
alltid sakta och tar tid på sig. Därigenom ser han mycket och 
lär alltid något nytt av färden. Man kan göra en stor utfärd
på ett kort stycke väg, om man tar det lugnt och har ögonen
med sig. Och Jan Olof har ögonen med sig. Men han är tröst-
löst efter sin tid, en underlig replik från det förgångna.

Teknikens utveckling når i våra dagar sådana proportioner
och behärskar människan med en makt så suverän, att man kan 
tala om människans slaveri och livegenskap under maskinerna.
Tidens puls slår med hektisk hastighet. Men det är inte den
sorts feber, som en sund fysik skapar för att värja kroppen mot
en härjande sjukdom. Det är en kylig, känslolös och själlös
maskintakt, som drar in allt i sin suggestiva hastighetstävlan.
Den människa som söker ensamheten för att genom stillhet
vinna hugsvalan och harmoni för sin själ, är snart betraktad
som den mänskliga samlevnadens självspillning. Den förlorar
kontakten med produktionen och känner sig snart som ett stoff
på sidan om den vettlöst virvlande nebulosan. Ty en nebulosa
är världen just nu. Den saknar fast konsistens och dess form
bestämmes av eruptionernas mångfald. Makten är ett mekaniskt
monstrum, tankarna produkter från stålhjärnor och det officiella
känslovärdet har sin bästa hemortsrätt i stenhjärtan. Människoödet
har lämnats i händerna på en robot, som satt sig i rörelse utan att
någon mänsklig makt kan stoppa det sinnrika maskineriet. 

Den Stora Kärleken, avsnittet Det mänskligt väldiga

”Jag tar mina skidor och glider in i den skimrande vita vidden.
Bergen står som en krans kring synvidden, blågråa och stelnade
i frost och snö. Ett lätt dis ligger stilla i luften och suddar ut 
konturerna till en dröm i köld. Från byarnas hus står rökarna
som vita pelare upp mot det giftgröna himlavalvet, stelnat och
livlöst som buteljglas. Solen arbetar sig med möda över berg-
topparna i söder och strör ut ett livgivande rosaskimmer över
snön, i vars fördjupningar koboltblåa färgnyanser sjunker ned
liksom i rädsla för solstrålarna. Rökpelarna färgas i guld och
rosa.
Här efter stigen gick jag senast fram vid älven under hög-
sommarens glans. Blärornas röda stjärnor lyste vänligt mot mig.
Jättestora ormbunksblad vajade sakta för en omärklig vind. De
liknade miniatyrskogar av palmer. Och skogsnävan mognade
och slungade ut sina frön som projektiler mot den livsbeja-
kande jorden.
Hur annorlunda är det inte nu. En helt ny värld omger mig.
Sommarens prunkande rikedom har gått till vila under snöns
skyddande täcke. En livsfientlig vind biter i min kind och skid-
stavarna skriker som pinade gastar i den av kölden packade
snön. Buskarna böjer beskedligt och till synes hopplöst sina
smidiga grenar ned över vägstigen under frostens tyngd. När
jag rör vid grenarna, ruskar de av sig sin skimrande kristall-
börda, vaknar liksom till medvetande och sträcker upp sig som
i förvåning över att någonting ännu rör sig i deras närhet. En
hermelin har spårat upp den orörda snön. I långa skutt har
han saxat hit och dit. Så försvinner spåret vid en tuva. På bak-
sidan tar spåret vid igen. Ett par bloddroppar lyser som rubi-
ner i snön.Ett drama har utspelats. Striden för livets bestånd
har krävt ett annat liv under snöns skyddande täcke.”

Den stora kärleken, avsnittet Snön har kommit

Dansen är lek och därmed gammal som livet självt. I bibeln talas om dans. Alla vilda folk dansar. Jag har sett gamla kossor dansa av glädje om våren, när de kommit ut i sol och grönska. Kalven försöker med danshopp redan under de första dygnen av sitt liv. Kattungen och valpen dansar efter sina egna svansar. Glädjen över livet.

En gång såg jag tranorna dansa. Det var en tidig vårmorgon på en myr i södra Dalarna. Själv låg jag och lurade med kameran vid en orrlek, när sju tranor i den tidiga gryningen singlade ned ur vårblånaden och slog till i en liten göl vid bäcken, där jag låg dold. En vackrare dans har jag aldrig skådat. Det var nästan som en kadrilj, och en gammal trana stod ute i vattnet och blåste trumpet, så att ekot rullade över ödemarken. De dansade i repriser. Ibland var det bara en som uppträdde, återigen var alla i rörelse. Det var rytmik och plastik i en betagande naturlig charm. De bugade och svängde om i eteriska balanskonster, vingarna svepte ljudlöst i gryningsljuset och kärlekslidelsen skälvde ända ut i de yttersta vingpennorna. Det var en skönhetssyn som man alltid kommer tillbaka till och som lyfter genom sin hemlighetsfulla, av vildmarksmystik bräddade tjusning. 

Den stora kärleken avsnittet ”Och dansen går”

Det hände i mars månad

Här och där ligger ett tunt puder av snö i norrsluttningarna. Det kom i form av snöblandat regn i bygden. Här var det ett lätt snöfall, och mildvädret har inte orkat med att utplåna dess spår. Det är den tiden. Snön har liksom rätten på sin sida.

Luften förefaller död genom sin stillhet. Tystnaden är nästan besvärande. Ängratörn ligger svart och stilla vid mina fötter. En ensam lom, som kanske älskar ensamheten och med avsikt skilt sig från de andras, ropar ut i vildmarkens dystra enslighet med en stämma, som i sig fångar övergivenhetens vemod med dissonanser så skärande, att skogen omkring mig tycks rista sig i svårmod.

Allt omkring mig vittnar om den pågående förgängelsen, förberedelsen till den stora vilan. Frusna löv prasslar under fötterna. De förr så praktfulla ormbunkarna, som i somras stod här nere vid bäcken med sina frodiga buketter, står frostbitna och förödda likt en död miniatyrskog i ett förhistoriskt landskap. Ett ensamt rött asplöv fortsätter att flagga över den delvis frusna bäcken. På tuvorna lyser lingonen i levande klasar likt kostbara rubiner. Bäcken porlar stillsamt och sömnigt. Kring strandstenarna ligger en tunn isskorpa. Den sista frostnatten har broderat blommor här och där, blommor i gnistrande vita mönster. En tunn isskiva, likt en glasskärva från ett krossat bilfönster, ligger på kant mot en sten. Vattnet ränner efter isen, bubblar och droppar under den. Det kluckar som slag mot mjuk metall, klingar som kläppslag från en silverklocka.

Den stora kärleken, avsnittet Den hemliga vägen

Aldrig står himlen så svindlande klar, så glänsande hög som en molnfri septembermorgon.
Som eldspiror sträcker sig grantopparna i glödande ljus mot den isblå himmelskupan.
Vart solens eldspjut tränger sig fram mellan stammar och grenverk, blir allt som förnyat.
De olika färgerna, som nyss tycktes sova i dunklet, vaknar och förnyas. Asparna skälver
i sin brandröda prakt. Björkarnas hängen vajar sakta för en omärklig vind, rostgula eller orangefärgade. 
Som lysande mattor breder myrarna ut sig i ljuset. Det gula och röda smälter in i brunt och svart. 
Den vissnade starren rasslar, när de sista trollsländorna under sina huvudlösa jakter eller rusiga
kärleksäventyr frasar med sina cellofanvingar mot de sträva stråna. Men som en verkningsfull
mörk bård kring myren står odonrisets blåsvarta grenverk med lackröda våta blad.

”Den stora kärleken” avsnittet Septembermorgon