Över min skogsstig, mjukt bäddad med barr, ligger de första gula höstlöven. De påminner om guldslantar. Mynt som den slösande naturen nu återbetalar till jorden.
Högt uppe i rymden har fyra reaplan dragit upp vita streck direkt mot söder. Det ger en föreställning om en luftig dubbelspårig järnväg. Från norr kommer en rymdplog med tranor.
De följer precis de himmelska linjalstrecken. Med lite fantasiskulle man kunna föreställa sig att deras plog gick fram med osynliga hjul på räls av krummande gas. Och den ordnade flocken trumpetade högtidligt ut en nyhet som alla redan visste, inte minst de oroligt trippande ärlorna på gårdsplanen.

   — Hösten är kommen….     – hösten är kommen….

Fast detta är en dålig översättning av transpråket.
Ja, hösten känns redan i själva luften, ger sig tillkänna också i människornas förehavanden.
Sommarens ymnigt tillmätta håvor har redan inbärgats. Nu är det bara potatisen kvar i jorden, potatisen som är själva fundamentet i våra näringsbehov.
Luften är september, genomskinligt klar och syremättad. Ängratörn, vars ansikte speglar väderleken, spår en solig dag, en idealisk potatisupptagardag.

…………….

Asparna gulnar nästan fortare än annan lövskog. Sommarens sorglösa pladder i lövverket har förbytts i ett dämpat sus i moll som sakta försvagas allt eftersom löven singlar ned mot jorden.  Snart är ingen annan flyttfågel än rödhaken kvar. Han är så tyst och försynt, trohjärtat nyfiken och talar ett mycket lågmält snattrande språk.

Mesarnas skaror håller sig i storskogen. Än är skafferiet i skogens gömslen fullt av larver och puppor. Först när snön och kölden kommer erinrar de sig mitt vinterbord och samlas kring stugan. Mina blomsterrabatter som varit sommarens stolthet lade sig till vila första frostnatten. Sedan flammade lövskogen upp med en sagolik prakt. Det är inte något tecken till förgängelse, bara en praktfull avklädningsscen inför vilan som föregår ett nytt liv i vårsolen.

Men efter lövfallet blir gråheten förhärskande. Den skapar en underlig förstämning, då pupillerna söker färger till själens behag. Det grå diset som dagligen hänger över bergen är beklämmande. Jag ser från mitt fönster i skrivstugan att Ängratörns öga har förlorat sin glans, förlorat sin spegelkraft i ögats gråstarr.
Lommen ropar ödsligt, när han dyker upp från djupet med en siklöja i halsen.

…………….

Och ändå är det ingenting skrämmande under höstmånadernas grå mantel. Stugan blir varmare, intimare. Böckerna mera  levande och fantasin livligare. Det inspirerande lugnet och avkopplingen kommer med de långa kvällarna. Det är lättare att möta sig själv, och tankarna söker sig ett vidare svängrum och samlar på sina irrfärder koncentrationens gåva.

”Det var som om hela världen hade blivit ny, och vildgässens basröster ropade ut nyheten från
blåa molntäcken, som långsamt släpade sina mantelfållar över de närmaste bergen.”
(Ur Blå gryning)

”Molnen är utan gensägelse skapelsens mest storslagna dekorativa konst. Variationen i
form och färg saknar gränser. Med säkerhet torde ännu aldrig ett moln ha liknat det andra
fullständigt.”
( Ur Så kommer gryningen)

”Över bergen i väster står en väldig molngubbe. Den krummar sig samman, sväller ut på
bredden, skjuter ut knubbiga armar åt alla håll, fångar de kringflygande vita molnduvorna i
sin famn, slukar dem och sväller ut ytterligare.”
(Ur Bäverbäcken)

”Sakta segla några bomullslätta moln i sina ljusröda aftonklänningar högt över skogens
toppar.”
(Ur Striden för livet)

”Det där molnet, som vattrar sig så fint som om det vore stänk av vispad grädde och som står
stilla likt en ofantlig solfjäder från horisonten i sydväst, det är ett moln, som intresserar.”
(Ur Timmer)

De vita sommarskyarna ter sig ”som festklädda lustjakter på ett ändlöst hav”
”Skyarna seglar som stolta skepp eller rosafärgade kajaker över skogstopparna. Morgonen brinner i de svajande seglen”
(Ur Bäverbäcken)

Med ljusspelet blir molnen ”purpurröda draperier” (Bäverbäcken) , försedda med ”förgyllda bårder” (Timmer), får bräm ”av solljusets silver”(Drama i norr).