Den hemliga vägen

Här och där ligger ett tunt puder av snö i norrsluttningarna. Det kom i form av snöblandat regn i bygden. Här var det ett lätt snöfall, och mildvädret har inte orkat med att utplåna dess spår. Det är den tiden. Snön har liksom rätten på sin sida.

Luften förefaller död genom sin stillhet. Tystnaden är nästan besvärande. Ängratörn ligger svart och stilla vid mina fötter. En ensam lom, som kanske älskar ensamheten och med avsikt skilt sig från de andras, ropar ut i vildmarkens dystra enslighet med en stämma, som i sig fångar övergivenhetens vemod med dissonanser så skärande, att skogen omkring mig tycks rista sig i svårmod.

Allt omkring mig vittnar om den pågående förgängelsen, förberedelsen till den stora vilan. Frusna löv prasslar under fötterna. De förr så praktfulla ormbunkarna, som i somras stod här nere vid bäcken med sina frodiga buketter, står frostbitna och förödda likt en död miniatyrskog i ett förhistoriskt landskap. Ett ensamt rött asplöv fortsätter att flagga över den delvis frusna bäcken. På tuvorna lyser lingonen i levande klasar likt kostbara rubiner. Bäcken porlar stillsamt och sömnigt. Kring strandstenarna ligger en tunn isskorpa. Den sista frostnatten har broderat blommor här och där, blommor i gnistrande vita mönster. En tunn isskiva, likt en glasskärva från ett krossat bilfönster, ligger på kant mot en sten. Vattnet ränner efter isen, bubblar och droppar under den. Det kluckar som slag mot mjuk metall, klingar som kläppslag från en silverklocka.

Den stora kärleken, avsnittet Den hemliga vägen