Vinterdagar

Vinterdagar

En dag steg vintern fram ur höstmånadernas gråa dis. Snön föll i stora flingor på den frusna jorden. Ett nytt ljus som även kunde genomtränga det kompakta nattmörkret smög fram ur det vita snötäcket, ur stjärnljuset och det flammande norrskenet. Månen kom äntligen till sin rätt efter sommartidens blyga visiter.

……

Den riktiga vintern kommer numera inte förrän i januari men mest i februari. Då kan det ryka upp till snöstorm, så att det dånar i skogen och skriker som fansungar i det lossnade fönsterpapperet. Snön vräker ned lassvis, rumlar om i virvlande pelare kring knutarna och sveper som vita jagade vålnader ut över sjön. Då känns det skönt att sitta varmbonat, nästan som en njutning. Att bli insnöad några dagar gör ingenting. Jag har allt som behövs i veckor framåt. Och så har jag min trogna kamrat Nicko. Ibland sätter han sig på ett visst avstånd, lägger framtassarna i kors på sitt eget bröst och betraktar mig med undrande ögon. Jag vet vad han vill säga:
– Varför sitter du här och skramlar. Ut i snön, gubbe! Nu när det äntligen har blivit ett riktigt väder!

….

Massor av människor lider av någon sorts snöblindhet. De märker att vintern är vit men knappast något mera. Ingenting av dagrarnas spel, snökristallernas fantastiska skönhetsvärld, snöflingans formrikedom av ornamenteringar på sina sexuddiga stjärnor, koboltfärgens skiftningar i snöfältets ljus och skuggor eller varelsernas levande skrift i snön.

Ur Mitt Paradis

Kommentarer inaktiverade.