När orrspelet bubblar ute på vårisen, då är det tid att höra kniphannens kärleksförklaring.

Knip-i…knip-i, låter det. Då kråmar han sig värre än en tupp, under det att han kastar huvudet med den grönskimrande baskern bakåt ända till ryggen, slår benen ifrån sig och simmar kärleksöglor
kring den åtrådda, som försöker visa sig ointresserad. Vilken ihärdighet. Vilket tålamod!

Kniphannen är en sprätt av första ordningen. Hans galanteri för den sköna i enkel vardagsklänning blommar oemotståndligt i hans bröllopsdräkt med det glimrande vita skjortbröstet infattat i begreppet “mörk kavaj”.Det ger ett festligt intryck. Men han får slita ont under förlovningstiden. Innan hans glöd smält ned den utvaldas kyla och bröllopstårtan ligger där serverad.

Kniphannen är också en sångfågel. Men han sjunger sin kärleksvisa med vingarna. Det är en oefterhärmlig musik som endast hör våren till. Jag kan knappast föreställa mig våren vid Ängratörn utan denna magiska musik som tydligen kommer från vingpennorna. Vem kan i längden motstå en sådan kavaljer! Åtminstone inte en kniphona.

Ur Mitt Paradis