Spelet under skyarna

Valborgsmässoafton

Då började våren. Den kom som ett språng ur de blå skyarna till vår bygd vid älven. Vinden gick över till syd, luften blev tung och mild, fylld av förväntan, mättad av dofter. Molnen sänkte sig regntunga likt en blå fågel över sitt rede. Men genom dunskyarna avtecknade sig bergen som en dröm i blått. Då bröt älven. Det var som ett dån av saluter till den stora vårfestens ära. Isen brakade, timmerstockarna smällde och slamrade. Det kokade och bubblade vid stränderna. Det jäste och frasade ute i sörjan. Väldiga isflak tornade upp sig efter stränderna, skogen bröts ned. Vattnet fräste och steg allt högre. Isen smulades till mos. Stockarna brötades ihop likt tändstickor, bände och vred och makade på. Det mullrade som åska, när timmervältorna rullade utför nipbranterna. Det sjöd i luften, susade och viskade.

Och på stränderna stod folk och tittade på undret. Gamla gråhårsmän, som sett skådespelet en mansålder, måste ut och skåda. Nej, det är lika nytt varje år. Samma stora upplevelse. De står där och erinrar sig andra vårar, länge sedan förflutna isbrytningar. De plirar med ögonen, blundar och vänder liksom pupillerna inåt i sig själva, där de tar fram det bästa minnet och synar det. Som när man tar fram sommarkläderna efter en lång vinter.

Ja, det är länge nu sen dess. Och tiden går så fort…

Men ungdomen har aptit i ögonen. Den ser med hela kroppen. Och längst inne sitter själen och spelar upp melodier. Det spritter i varje fiber, kokar i blodet. En vårbrytning i kroppen.Sinnenas höjder och dalar ligger i ett blått dis utan konturer. Känslorna dansar efter okända melodier.

Älven bryter!

Spelet under skyarna avsnittet Valborgsmässoafton

Kommentarer inaktiverade.