Snön berättar

Snön berättar

En skog med nyfallen snö. Grenarna hänger mot marken under sina vita bördor. Solen lyser genom gläntorna, frosten gnistrar. Allt är stilla, allt är jungfruligt och oberört. Ibland frasar det till, när en gren sviktar och befriar sig från bördan. Snöstoftet ryker i luften, lägger sig mot marken, under det att grenen befriad vajar av och an.

Jag och mina kamrater skogvaktarna, går vägen fram. Det knarrar under sulorna och spåret i snön avtecknar sig i små vindlingar efter oss. Vi har mest gått tysta med våra bördor. Denna väldiga vithet eggar inte till många ord. Tystnaden under de vita valven över våra huvuden är smittande, det vita lugnet skapar något av andakt. Någon gång har vi dämpat talat om skogsbeståndet och ägarna till de olika skiftena. Man skulle kunna avlösa de ordkarga replikerna i spåren efter oss. Våra fotsteg har blivit mera oregelbundna vid varje ord vi yttrat till varandra. Men spårens regelbundenhet talar mest om tystnaden under vår färd.

Vi är på väg till en liten skogssjö för att angla gäddor. Vi bär på isborr, isbillar, matsäck, angeldon och en hink med agn. För några dagar sedan gick vi precis samma väg och i samma ärende. Nu har det kommit nysnö i spåren. Marken är som ett stort vitt ark, där våra fotsteg nu inristar sin skrift. Ett spår korsar vägen. Det går hit och dit och bakom de små uppkastade snöklumparna hukar sig blå skuggor.

En tjäderskytt, säger en av skogsmännen. Och så går vi tysta igen. Anmärkningen förefaller så onödig. Vi visste det alla genast. Så går endast den, som spejar upp mot trädens kronor. Man ser dåligt med fötterna och trevar sig mellan tuvor och stenar, under det att blicken granskar träden.
En räv har kommit fram till vårt gamla, översnöade spår. Tveksamt har han satt sig intill det gamla spåret, vänt ett stycke in i skogen, gjort ett nytt försök att övervinna sin misstänksamhet men återigen vänt.

– Bra underligt, att han känt vittringen så många dagar efteråt, säger någon.
Och så går vi och tänker på det ett slag. Bra underligt. En räv kan gå en hel vecka kring ett utkastat bete utan att röra det, även om han är halvdöd av hunger. Han känner människorna bättre än vad människorna känner varandra.

Den Stora Kärleken avsnittet Snön berättar

Kommentarer inaktiverade.