Septembermorgon

Aldrig står himlen så svindlande klar, så glänsande hög som en molnfri septembermorgon.
Som eldspiror sträcker sig grantopparna i glödande ljus mot den isblå himmelskupan.
Vart solens eldspjut tränger sig fram mellan stammar och grenverk, blir allt som förnyat.
De olika färgerna, som nyss tycktes sova i dunklet, vaknar och förnyas. Asparna skälver
i sin brandröda prakt. Björkarnas hängen vajar sakta för en omärklig vind, rostgula eller orangefärgade. 
Som lysande mattor breder myrarna ut sig i ljuset. Det gula och röda smälter in i brunt och svart. 
Den vissnade starren rasslar, när de sista trollsländorna under sina huvudlösa jakter eller rusiga
kärleksäventyr frasar med sina cellofanvingar mot de sträva stråna. Men som en verkningsfull
mörk bård kring myren står odonrisets blåsvarta grenverk med lackröda våta blad.

”Den stora kärleken” avsnittet Septembermorgon